Alla har ett speciellt sätt att säga hur de vill ha saker, speciellt barn.
Jag började tänka på det nu när jag satt och målade naglarna. För min lillasyster kom snabbt som blixten när hon kände doften av nagellack, jag visste på en gång att hon ville att jag skulle måla hennes naglar, men istället för att fråga om jag kunde måla hennes naglar så började hon pilla på alla nagelacken och pärlorna och hon sa även något i stil med "Ååååå vad fint...". Jag hade ju redan förstått att hon ville att jag skulle måla hennes naglar. Hon behövde inte utöva denna "process". Men detta sker inte bara när det gäller naglarna, utan även i leksaksaffären.
Jag blir lite smått irriterad på att vissa inte bara säger vad de vill rakt ut, de kanske inte behöver säga "Måla mina naglar!" men de kan fråga på ett snällt sätt "Snälla, skulle du kunna måla mina naglar?". Vad är det värsta som kan hända? Ett nej? Det är väl inte farligt?! Men det stora problemet är att jag själv beter mig på samma sätt! När jag var liten och ville ha någonting så gjorde jag exakt samma sak som min lillasyster gör nu. Jag kan fortfarande tycka det är läskigt att fråga saker för att jag är rädd att få ett nej. Men jag förstår verkligen inte varför! Det är väl bättre att chansa! Hellre ett nej än att gå runt och undra. Vad tycker du? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar