Helan och Halvan!

Antingen har jag någon sjukt skum PMS eller så...nej. Jag kommer inte på någon annan anledning. Nyss var jag så glad att det kändes som om jag var odödlig. Nu känner jag mig verkligen levande. FY VAD OBEHAGLIGT! Jag hatar känslor. Vad ska det vara bra för? Jag saknar min Sara och jag hatar att hon inte alltid finns med mig. Hon är min bättre hälft! Och hur sjutton klarar man sig med bara en halva? Det blir ju lite småtokigt när bara ett ben går runt i skolan och jag bara tänker med halva hjärnan på matten. JAG BEHÖVER DIG NU!

Fan vi lyser ju. Du är lysande älskling!