Lite finare, lite bättre.

Idag har jag sprungit lidingöloppet. Träningspoäng till mig! Eller snarare luffsat två kilometeter där jag fann en oerhört obehaglig nerförsbacke. Jag fick rysningar så fort jag såg den, men tänkte att jag ändå skulle ta mig ner lugnt och fint. Det är då jag hör det otroligt fina ljudet *knaaaoouk* (inte riktigt knak, utan mer som en elefant som har kramper...) och undrar om det var någon som ramla tills jag finner mig själv ligga där på marken och kräla. Jojomän. Knät dampade sönder. Det var det loppet.Titta.Här är mitt ben. I en otroligt opassande vinkel vilket gör att hela benet ser dött ut. Fast om jag ska vara ärlig så känner jag mig lite död. Och hela jag ör väl felvinklat? Tufft läge.